Trygghet, utveckling eller trauma, vad söker du egentligen under en kurs?

Den mest grundläggande byggstenen i en kurs är ett tillåtande och skamfritt rum. Ett rum där varje deltagare får vara, känna och vilja precis vad den vill. Och känner sig trygga med kommunicera detta i möten med andra utan skam eller krav på prestation. Jag brukar kalla det ett magiskt rum.

Det rummet kan delas in tre zoner – en trygghetszon, en utvecklingszon och en traumazon. Vilken zon vi vill spenderar vår tid, lust och energi i är väldigt individuellt. Det som gör rummet magiskt är att alla själva får välja i vilken av zonerna de vill befinna sig i varje stund eftersom att varje zon har sina egna unika kvaliteter och utmaningar.

Trygghetszonen

Att spendera sin tid, lust och energi i trygghetszonen är vilsamt. För de allra flesta inkluderar trygghetszonen aktiviteter som att sova, äta, se på tv, läsa fiktion, spela sällskapsspel, mysa, kramas, påta i trädgården och så vidare. Att spendera mycket tid i trygghetszonen ger ett lugnt och vilsamt liv. Människan är rent biologiskt lat och vi belönas kroppsligt att att stanna inom trygghetszonen. Det moderna samhället har skapat allt flera system som hjälper oss att stanna kvar just här så som guidade charterresor, tydliga klädkoder, internet dejting och trender som tydligt berättar vad som är rätt och fel.

Utvecklingszonen

Spänning, utveckling och prestation är ledord för utvecklingszonen. Typiska aktiviteter är att lära sig något nytt, ifrågasätta en tidigare övertygelse, diskuterat passionerat, läsa facklitteratur, hoppa fallskärm, göra en oplanerad resa, möta en okänd människa och så vidare. Tiden i utvecklingszonen är spännande men också uttröttande. En stor del självutvecklingsrörelsen bygger på att ta oss in i utvecklingszonen genom olika övningar. Strävan att utvecklas är knappast något nytt utan har funnits med oss i tusentals år genom olika religiösa praktiker, sen 1700-talets upplysningstid och fram till hur samhället ser ut idag.

Traumazonen

I traumazonen sker det som vi upplever som ett hot – det som aktiverar reptilhjärnans överlevnadsinstinkter till kamp, flykt eller apati. Det kan antingen vara en ny traumatisk upplevelse eller en påminnelse om ett tidigare trauma. Ibland tvingas vi att stanna i traumazonen under längre perioder vid t.ex. övergrepp inom relationer, mobbing på skola eller arbetsplatser, eller politiskt våld genom krig och så vidare. Tid i traumazonen skapar sår i vår person och får resultatet att vår utvecklings- och trygghetszon kryper. Att vi bär med oss trauman är evolutionärt hjälpmedel som får oss att undvika fara och lära oss av misstag men trauman blir problematiska när undvikandet leder till en ofrivillig begränsning i livet.

Medvetenhet om att traumazonen finns gör det lättare att undvika den eller medvetet välja den. Alltför ofta inom självutvecklingsvärlden beskrivs bara två zoner “comfort zone” och “where the magic happens”. Faktum är att om vi utmanar oss själva för långt in i utvecklingszonen så kommer vi slutligen landa i traumazonen i vår jakt på det magiska. Det magiska rummet ligger inte i utvecklingszonen utan i friheten att välja fritt i vilken zon vi vill vara just nu. Magin finns överallt så att säga.

Din personliga historia

Alla har vi formats av våra livserfarenheter och det reflekteras i hur de tre zonerna får en unik och personlig form som är under kontant förändring. Till exempel under en kurshelg där ett tjugotal deltagare tillsammans skapar en gemenskap så utvidgas trygghetszonen till att inkludera områden som tidigare låg i utvecklingszonen eller även traumazonen (se 1 i bilden). Detta öppnar upp för upplevelser som i vardagen inte vore möjliga. När gruppen upplöses omformas zonerna igen men deltagarna bär med sig erfarenheten vilket långsiktigt kan skapa en större trygghetszon. På samma sätt kan gamla trauman minska utvecklingszonen inom andra områden (se 2 i bilden) vilket resulterar i att minsta steg utanför trygghetszonen upplevs som ett trauma. Genom terapi och arbete med sig själv är det möjligt att återigen minska sin traumazon och göra tidigare traumatiska upplevelser till antingen utmaningar eller trygghet.

Samhället, självbilden och verkligheten

Alla de tre zonerna existerar även på flera olika nivåer – här följer ett exempel med tre olika nivåer och upplevelsen av Japansk repkonst.

På toppen finns samhällsnivån som reflekterar vad vi som individer vet om japansk repkonst utifrån vad samhället har lärt oss. Den bygger på existerande normer och ligger ofta till grunden för vårt instinktiva svar där vi saknar konkret erfarenhet. På samhällsnivån ses ofta japansk repkonst som något spännande och utvecklande.

I mitten finns självbildsnivån som bygger på de tidigare erfarenheter och fördomar vi personligen bär med oss in i upplevelsen. På självbildsnivån kan vissa individer se japansk repkonst som något läskigt eftersom det kan påminna om en tidigare traumatisk upplevelse. Självbildsnivån är dock alltid en förutsägelse, en gissning, om hur något kommer vara.

Slutligen i botten finns verklighetsnivån som bygger på hur det känns här och nu. När du som individ är aktivt delaktig i upplevelsen. Med exemplet japansk repkonst så kanske upplevelsen är sådan att det känns jätte tryggt (vilket är min empiriska erfarenhet av nära hundratalet kurser och tusentalet deltagare).

Det är viktigt att känna till att alla dessa nivåer existerar och påverkar oss dagligen. Både på ont och gott. Att ha en uppfattning baserat på en samhällsnivå är smidigt och hjälper oss att skapa gemenskap med andra. En uppfattning baserat på en självbildsnivån gör att vi lär oss av tidigare både positiva och negativa erfarenheter. Men det är faktiskt bara den närvarande upplevelsen på verklighetsnivån som faktiskt återspeglar vad vi tycker om något. En nyttig fråga att ställa till sig själv: hjälps eller begränsas jag av dessa samhällsnormer och självbilder, eller vill jag prova för att verkligen veta?

Alla dessa kurser

Målet med en kurs är såklart delvis att lära ut en specifik kunskap men det handlar lika mycket att skapa det magiska rummet där alla deltagare kan göra sin resa i de olika zonerna. Resvägen är unik för varje persons eftersom den styrs av ens behov och dessa skiljer sig alltid  i deltagargruppen och förändras under kursens gång. Resmålet är ofta den specifika kunskapen men egentligen är det viktigaste att din vilja får styra vägen. Nedan följer några exempel på olika typpersoner och deras resvägar.

Person A är troligtvis den vanligaste kursdeltagaren som vill gå utanför sin trygghetszon och uppleva något som ger inspiration till självutveckling.

Person B är nästan alltid i den intressanta men slitsamma utvecklingszonen vill gå tillbaka till den vilsamma trygghetszonen som kursens magiska rum erbjuder.

Person 1 vill använda kursens utökade trygghetszonen för att prova på något som vanligtvis ligger långt ute i utvecklingszonen och kanske till och med på gränsen till traumazonen men upptäcker ofta att trygghetszonen har växt.

Person 2 är troligtvis den ovanligaste kursdeltagaren som vill söka sin traumazon för att utmana gamla traumatiska upplevelser. Generellt sett är inte en kurs en form av terapi även om den kan ha terapeutiska effekter.

Målet med mina kurser är att ständigt öka trygghetszonen genom att uppmana deltagare att sätta sina egna gränser, ge tydlig återkoppling på upplevelser, ifrågasätta det som sker och alltid delta på sina egna villkor. Mycket vila, mat och långsamhet hjälper till att känna in hur det känns precis här och nu. Det finns kurser som bygger på motstaten där begränsad sömn och mat i kombination med högt tempo och en nästan obligatorisk agenda anses hjälpa deltagarna till självutveckling. Anledningen att minska trygghetszonen och öka utvecklingszonen är att kursen ska upplevas som mera utvecklande. Det kan vara rätt för vissa och jobbiga upplevelser kan ge stora insikter men det är inte så jag valt att jobba.

En vanlig feedback från mina kursdeltagare är förvåning att alla övningar känns så trygga och den överväldigande känslan av frihet som växer ur det. Just där ligger magin i ett magiskt rum.