Gabriel

Det känns som att jag har fått lära mig stegen till en ny dans. En dans som jag tidigare inte visste om. En dans som nu efter bara några korta övningstillfällen skänkt mig stor njutning!

Mer handfast får jag väl säga att jag återupptäckte hur njutbart det kan vara att få överlämna mig till någon. Samt hur svårt jag ofta har för att veta vad jag vill i en situation där jag skall föra. Dessa saker har jag ju upplevt förut i olika situationer. Men bdsm-kontexten ger ett nästan laboratorium-likt fönster för att observera mig själv genom. Jag hade genuint roligt och kände genuin tillhörighet till en annan människa. Och detta efter att träffats bara en kort stund innan workshopen. Jag är glad, tacksam och nyfiken på mera!

Sedan ska det nämnas att jag är mycket tacksam för Andy och Jaandrées närvaro. Deras sätt att skapa en trygg stämning. Jag hade nog inte kunnat ta till mig dessa upplevelser utan att samtidigt få känna en trygghet i dem. Men nu kunde jag lita på att Andy och Jandreé hade översikt på situationen, och att jag därför inte skulle komma till skada. Jag kunde överlämna mig till dem samtidigt som jag överlämnade mig till en partner.

Just nu har jag nog en del olika förhoppningar för vart denna dansen kan leda. Den skulle kunna vara en väg till avslappning och styrka. Ett nytt kreativt utlopp, något att skänka till människor jag bryr mig om. Den skulle kunna bli något att samlas kring, att dela med andra. Ett sätt att fortsatt skapa närhet, intimitet och sårbarhet tillsammans. Att känna tillit genom. Åtminstone några av dessa förhoppningar borde jag nog kunna utkristallisera
Pardans i största allmänhet känns ofta som en modell, ett kondensat, av vår interaktion med andra människor. Den är ett givande och ett tagande. Någon i paret står för en riktning och den andra i paret ger riktningen tyngd genom att följa den. Spänningar byggs upp och löses upp om vartannat. Och för någon som betraktar utifrån ter sig hela interaktionen som ett konstverk. Har inte tidigare sett det, men nu känns bdsm som ett potentiellt ännu renare kondensat, en mer renodlad modell. Jag är övertygad om att det finns saker att lära om livet och interaktionen med andra från denna modell.

I de flesta danser är stegen i sig egentligen en distraktion, en mekanism för att ge upphov till ett flöde, men stegen i sig har obefintligt värde gentemot själva flödet. Jag kan ofta bli frustrerad över stegen innan jag hunnit skapa ett flöde. Jag hinner inte med stegen. I shibari finns det också steg. Och även om det finns en takt, (satt av oss själva), att följa så känns stegen i shibari mer förlåtande. Kanske för att takten är mer rubato.