How I learnt about Wabi-Sabi


Aesthetic beauty is not the purpose. I just find no reason to make things ugly.

Bondage and beauty is for me closely related. Both on a philosophical and aesthetical level. I truly enjoy the japanese imagery of bondage which is often related to suffering and mortality. It is often referred to as Wabi-Sabi, which is sometimes translated to the beauty of imperfect, impermanent, and incomplete. A couple of years ago I wanted to learn about this. Many people said that only a japanese can truly understand Wabi-Sabi. But I wanted to try and here is my journey into the world of japanese aesthetics for those who want to follow in my footsteps.


The first step was two short books written by an expat in Japan. The books compare Wabi-Sabi aesthetics and modern architecture and design. Wood and mud vs. concrete and glass, permanence vs. decay, and organic vs. hierarchal. The books are very hippstery and perfect if one want to sound educated about japanese aesthetics with minimal effort. Both books refers to the tea ceremony as birthplace of Wabi-Sabi.

The second step was a book written more than 100 years ago, simply the Book of Tea. It explains the history of the japanese tea ceremony. As an countermovement to the chinese very hierarchical tea ceremony. Japanese tea was for everyone to be reminded about the beauty in imperfection, impermanence, and incompletion. One of the last chapters makes the connection to Taoism. Tao coming from Chinese Dao or Do, which means the way of live life.

The last step was a book about how the way, or Tao has influenced japanese martial arts, handicrafts, and arts. It tries to breakdown the concepts (like Ma, the distance between things in time and space) and explain how they are applied in various practices. In the few japanese arts that I have practiced this is normally not explained but something that comes along as an underlying context.

And this is how it circles around to rope for me, because the japanese teacher I have studied with applies these concepts, without speaking about it directly. Maybe they are aware, maybe not. But it really doesn’t matter, I believe, because this knowledge is transferred by Doing, not Speaking. It is also funny that Doing is the Do, or the Dao, or the Tao, that is the way. If you follow my footsteps, or take another path, please feel free to write me because I would love to exchange more knowledge about the way.


Video: Andy & Rina

Jag är fortfarande djupt fascinerad av att dokumentera mina tidiga möten med nya människor genom repen. Det här är andra gången jag binder Rina som jag träffade i Ubud i början av 2017. Musiken från Olafur Arnalds chopin project är en stor inspirations källa till hur jag binder just nu.

Efteråt skrev Rina följande ord om sina upplevelse.

At first, my Self was still concerned about how she would look in the picture, and how much turned on she would get by the rope and Andy’s touch.
Craving that sensation.
Wanting it to be about that.
while my soul was longing for something deeper at the same time.
Andy mastered the dance with that, responding to and rejecting it in flow,
Softening the ground for magical unfolding.
Then another force took over.
A force wanting to be seen in its raw uncensored way.
The voice of Self got cut off.
Fearlessness flooded the space.
The emptying began.
My Beyond Self let go completely of what anything outside to my body field would do, say or feel.
Andy disappeared from my radar.
His presence even merged with mine.
My body became oneness, took centre stage and expressed what is.
And there was this stillness and rawness in the pain.
In the melting.
In the dissolving.
Flows of juiciness were released and flushed throughout my body.
With each layer of intense pain induced by the rope the release and stream of nectar got stronger.
The conditioning of what is and is not acceptable got peeled off.
The gift of living my own truth got unwrapped with every loop of rope being wrapped around my body, freeing one fragment of trapped soul at a time.
Eye-gazing with Andy reassured me that this was happening, this is real.
Once I hung upside down, Fear entered the stage.
Peaked in front of the door to death.
Soul let it wash through my body,
before tears, sound and intense pain carried it away.
Soul came through in its timeless beauty.

Video: Movement reaction from restriction

Varje ny person jag binder är en ny möjlighet att utvecklas. Jag träffade den israeliska dansaren Cellar Door på Bali. Tillsammans började vi utforska rörelsereaktioner genom begränsningar. Livet i Ubud cirklar till stor del kring känslor uttryckta genom rörelse. Dans för möten till relation. Hur förändras känslorna när rörelsen begränsas? Och hur kan vi finna nya rörelsemönster i begränsningen för att uttrycka oss och därmed känna nya känslor? Där började vårt utforskande.

Filmen Movement reaction from restriction spelades in spontant under en eftermiddag i Ubud av Ana Gonzáles och Hannes Stoll. Den största lärdomen av filmen är ämnets bredd och djup.

Video: In the eye of the public

Varning för viss nakenhet.

Att visa upp japansk repkonst i ett sammanhang där det inte förväntas väcker alltid en sårbarhet inom mig. Det blir emotionellt naket att få visa vem jag är och vad jag gör. Att synas och få bli sedd. Och sedan möta tankarna och känslorna från publiken efteråt.

Filmen ”In the eye of the public” är inspelad tillsammans med Miss Cirkus under en ateljéförenings årliga fest där de flesta är musiker, arkitekter och fotografer. Utåt är mina vänner konstnärer som alla andra i föreningen men bakom stängda dörrar skapar de ett rum för likasinnade möts kring rep och andra BDSM uttryck.

Tack för till Lee och Madde för förtroendet och till Lev och Lollo som fångande stunden.

Typical workshop description in English

Since I’m getting more and more request to teach abroad I taught I would post a typical two or three day workshop description in English.

Tantra meets Kinbaku

Vad hur varför

This course is held in English by Andy Buru,
Short movie:

You sign up in couples. Gender or relationship to your partner does not matter. This is a clothed workshop. No previous knowledge is required. Ropes to buy or borrow.

Andy encourages more crossover between Tantra and rope art / bondage by focusing on the intimate communication forged between two people. For Andy, the ropes represent a tool to explore power and surrender, yin and yang, the essence and aesthetics of being human.

About the workshop

In this workshop, you will learn how to use the ropes safely and successfully, to create a magic place where emotions can flow and a conscious play with power. You will learn to use ritualization to create your own magical place and negotiation of a consensual power dynamic.

People’s first reaction to Kinbaku is usually a surprisingly pleasurable encounter. They describe the ropes as extended arms in an embracing and bounding hug rather than restrictive. The communication between the person who ties and the person who gets tied is intimate and caring.

However, under this pleasurable surface there is an array of emotional and physical experiences that can be explored in depth – pleasure, pain, power, surrender, playfulness, stillness and intimacy.

In society today there is an imbalance that values power higher than surrender. The results are conflict and exhaustion in a non-consensual power dynamic. When done consensually letting go into surrender is peaceful and holding power is empowering, and together they create an intimate connection between two or more people.

To responsibly hold power and letting go into surrender are skills that can be taught and practiced. Experience how power dynamics can temporarily help you let go of perfectionism, control freakishness and decisiveness, and feel the empowerment and sensuality of surrender.

Details of the workshop


[3-4 hours, morning day one]

First we will create a safe space together, warm up and learn about fundamental safety, some rope techniques and practical ties. We focus on finding out what you like about the ropes – tying or being tied, and with which feeling and intention?

We will explore the pleasure and playfulness of Kinbaku through many small meetings with different people which embodies the understanding and gives us a chance to increase our sensitivity, since every person and every meeting is different.

The ropes as language

[3-4 hours, afternoon day one]

From now on we work in depth with one partner. You can change roles between the exercises, or stay in the same roles.

Tying and being tied is to communicate without words, to create a dialogue where bodies and senses meet. The ropes are the language and during these hours, you learn to communicate more clearly. You get more words and expressions that help you create the magical place you are seeking together.

Practically as a tier, you get some new knots and patterns, but most important, you learn to control the impact of your ropes through conscious strategies and a goodie bag of tips and tricks. As the person being tied, you learn to respond to impulses to either encourage or change directions in the communication.

Open rope space and breakfast

[2 hours, morning day two]

Open space where you can hang out, practice tying or chat with your new friends, reed some Kinbaku books, buy ropes, ask questions to Andy or just have a nice brunch and hang out in a peaceful space.

The biochemical body and meditative pain

[3-4 hours, morning day two]

Experience how pain and pleasure blends together in deep meditation and bliss.

Tieing and being tied affects the body purely biochemically through neurotransmittors in body and brain, which always has a strong influence on our experience, and the very reason why we want to tie and be tied.

By becoming conscious of how you and your partner responds biochemically, you can adjust your rope meetings. Theoretically, you will learn about the biochemical functions of oxytocin, endorphin, serotonine, dopamine and adrenalin.

We also take a deeper look at what masochism is and you will get the chance to explore how pain and sensual sensations melt and merge into a meditative calm.

Power and surrender

[3-4 hours, afternoon day two]

Power dynamics can temporarily help you let go of perfectionism, control freakishness and decisiveness, and feel the empowerment and sensuality of surrender.

The Japanese rope art has a tradition of so called invisible techniques that helps the person being tied to go deep within her/himself with the tier as a guide, and you will take part in these invisible techniques.

We all have an individual and constantly changing way towards power and surrender. This is why I believe in providing experiences and holding space that includes everything from physical sensations such as rope, pain and pleasure, to emotional sensations such as vulnerability, trust, pride and shame.

Judith Hermans Trauma and Recovery in a BDSM and consent perspective

51feqltiR4L._SX331_BO1,204,203,200_The best book I’ve read on the subject of trauma is by far Judith Hermans Trauma and Recovery – The Aftermath of Violence, From Domestic Abuse to Political Terror. In this writing I would like to reflect upon parts of the content from a BDSM and consent perspective.

First a definition of traumatic experience and consent violation – the most important difference between the two is that consent is an agreement between two (or more people) while a traumatic experience is a personal experience. A consent violation can either be caused by a misunderstanding of the agreement, or a conscious or unconscious act of violation. Since there is always two sides to the story of what actually was agreed and what actually happened there will mostly likely be an argument about it. Either between just the two involved, or in a community, or in a court. For this writing what’s important is knowing that independently what happened (if consent was violated or not) one or most likely both involved parties will have an traumatic experience. The rest of this text will be about why we have traumatic experiences and how they affect us from the past and in the future. If you are not up-to-date in the discussion about consent then watch this video.

What creates a trauma is when a person is exposed to an event so overwhelming, often life threatening event, causing them to escape from the present experience. This results in one of two different escape mechanisms, either fight-or-flight-mode when the body gets an rush of adrenalin and tries to either defeat or run away from the threat. Or the person will disassociate or freeze when the mind and body will simply shut off in order to cope with the situation. Most commonly this happens when fight-or-flight-mode fails. The event leaves an traumatic scar that functions as a reminder to avoid similar situations in the future. Within psychotherapy the scar is named complex post-traumatic stress disorder (PTSD) and the definition is complicated (you probably have to read the book and more for a full understanding).

However one common result of PTSD that I believe heavily impacts the act of BDSM play is a behavioural pattern oscillating (switching) between the two extremes of resentment and re-enactment.

During periods of resentment the victim enters a state of hyper-vigilance constantly on the lookout of danger and often reacting with angst, fear and aggression toward things that is reminding of the traumatic scar. The reaction is often not analogous with the present action but amplified by the previous trauma. The triggers can be connected to a wide variety of actions ranging from detailed (for example scent, colour or word) to generalized (for example gender or race). The resentment is usually known by the victim on a general level but the detailed triggers are coded in the unconscious as a instinctive response, that can be learnt and understood over time.

While during periods of re-enactment the victim will find themselves ”looking for” (or maybe ”ending up in” is a better expression) similar experiences over and over again. This can be seen as an unconscious attempt to conquer the traumatic event. By making it into a positive memory or normalize it by discharging built up anxiety. In therapeutic work this is called exposure therapy. The risk of re-enactment (and exposure therapy) is always re-traumatization. That instead of reliving the experience as a positive (or at least manageable) event, the victim is again put into fight-or-flight-mode and/or disassociation. Therefore deepening the traumatic scar.

Looking at resentment and re-enactment from a BDSM perspective I believe that many people in the community are doing this, consciously and unconsciously. And I think its important to make the distinction between trauma play and re-enactment. Trauma play would be playing with a highly charged theme (like rape play) in a conscious and consented way. Comparable to exposure therapy. The risk of re-traumatization is always there, but so is also the chance of healing. During trauma play in my experience the key to success is to understand the power dynamics and the intention ongoing in the session. Looking at the controversial example of rape play:

It can be trauma play were the top/active/dominant is actually giving a gift to the bottom/receiving/submissive with the shared intention of approaching a traumatic scar. The same act (looking exactly the same from the outside) can be sexual play were the top/active/dominant is consensually ravishing the bottom/receiving/submissive for their mutual sexual pleasure.

This distinction has become essential for me when doing therapeutic rope work but I believe it carries strong importance in all types of interactions. It is also important that the traumatic scar might just as well be in the top/active/dominant that is oscillating between resentment and re-enactment.

Finally looking at traumatic scars from a community perspective, I believe that being aware of ones own history around trauma and communicating that is important. To be clear about the intention in a meeting. In the ever growing rope community that carries such wide diversity it is even more important because the intention of a session can be anything from a aesthetic and athletic art work, to a deeply sexual/sensual meeting, or a powerful trauma play. So clarifying the intention is part of reaching consent. Also as a community supporting the victims with traumatic scars by remembering that a trauma is a completely personal experience. It can’t be argued about if it happened or not (like consent violations can be argued about in communities and in courts). Traumatic scars can be faded with time and therapy but they will never fully go away because they are a part of who we are. Parts that we learn to live with by understanding ourselves.

In the book there is also several chapters about repeated trauma in ongoing relationships and childhood, and about denying and shaming trauma both on a personal and community level, that I also think have a huge impact on the BDSM community. So read the book and let me know what resonated with you.

Two other books on the subject that I can also recommend is Trauma Is Really Strange by Steve Haines, which is a 20 page graphical easy-to-read summary of trauma on a personal level, and Waking the Tiger: Healing Trauma – The Innate Capacity to Transform Overwhelming Experience by Peter Levine which looks at trauma from a shamanistic and pre-psychotherapy perspective.

Trygghet, utveckling eller trauma

Trygghet, utveckling eller trauma, vad söker du egentligen under en kurs?

Den mest grundläggande byggstenen i en kurs är ett tillåtande och skamfritt rum. Ett rum där varje deltagare får vara, känna och vilja precis vad den vill. Och känner sig trygga med kommunicera detta i möten med andra utan skam eller krav på prestation. Jag brukar kalla det ett magiskt rum.

Det rummet kan delas in tre zoner – en trygghetszon, en utvecklingszon och en traumazon. Vilken zon vi vill spenderar vår tid, lust och energi i är väldigt individuellt. Det som gör rummet magiskt är att alla själva får välja i vilken av zonerna de vill befinna sig i varje stund eftersom att varje zon har sina egna unika kvaliteter och utmaningar.



Att spendera sin tid, lust och energi i trygghetszonen är vilsamt. För de allra flesta inkluderar trygghetszonen aktiviteter som att sova, äta, se på tv, läsa fiktion, spela sällskapsspel, mysa, kramas, påta i trädgården och så vidare. Att spendera mycket tid i trygghetszonen ger ett lugnt och vilsamt liv. Människan är rent biologiskt lat och vi belönas kroppsligt att att stanna inom trygghetszonen. Det moderna samhället har skapat allt flera system som hjälper oss att stanna kvar just här så som guidade charterresor, tydliga klädkoder, internet dejting och trender som tydligt berättar vad som är rätt och fel.


Spänning, utveckling och prestation är ledord för utvecklingszonen. Typiska aktiviteter är att lära sig något nytt, ifrågasätta en tidigare övertygelse, diskuterat passionerat, läsa facklitteratur, hoppa fallskärm, göra en oplanerad resa, möta en okänd människa och så vidare. Tiden i utvecklingszonen är spännande men också uttröttande. En stor del självutvecklingsrörelsen bygger på att ta oss in i utvecklingszonen genom olika övningar. Strävan att utvecklas är knappast något nytt utan har funnits med oss i tusentals år genom olika religiösa praktiker, sen 1700-talets upplysningstid och fram till hur samhället ser ut idag.


I traumazonen sker det som vi upplever som ett hot – det som aktiverar reptilhjärnans överlevnadsinstinkter till kamp, flykt eller apati. Det kan antingen vara en ny traumatisk upplevelse eller en påminnelse om ett tidigare trauma. Ibland tvingas vi att stanna i traumazonen under längre perioder vid t.ex. övergrepp inom relationer, mobbing på skola eller arbetsplatser, eller politiskt våld genom krig och så vidare. Tid i traumazonen skapar sår i vår person och får resultatet att vår utvecklings- och trygghetszon kryper. Att vi bär med oss trauman är evolutionärt hjälpmedel som får oss att undvika fara och lära oss av misstag men trauman blir problematiska när undvikandet leder till en ofrivillig begränsning i livet.

Medvetenhet om att traumazonen finns gör det lättare att undvika den eller medvetet välja den. Alltför ofta inom självutvecklingsvärlden beskrivs bara två zoner ”comfort zone” och ”where the magic happens”. Faktum är att om vi utmanar oss själva för långt in i utvecklingszonen så kommer vi slutligen landa i traumazonen i vår jakt på det magiska. Det magiska rummet ligger inte i utvecklingszonen utan i friheten att välja fritt i vilken zon vi vill vara just nu. Magin finns överallt så att säga.zoner-trauma

Din personliga historia


Alla har vi formats av våra livserfarenheter och det reflekteras i hur de tre zonerna får en unik och personlig form som är under kontant förändring. Till exempel under en kurshelg där ett tjugotal deltagare tillsammans skapar en gemenskap så utvidgas trygghetszonen till att inkludera områden som tidigare låg i utvecklingszonen eller även traumazonen (se 1 i bilden). Detta öppnar upp för upplevelser som i vardagen inte vore möjliga. När gruppen upplöses omformas zonerna igen men deltagarna bär med sig erfarenheten vilket långsiktigt kan skapa en större trygghetszon. På samma sätt kan gamla trauman minska utvecklingszonen inom andra områden (se 2 i bilden) vilket resulterar i att minsta steg utanför trygghetszonen upplevs som ett trauma. Genom terapi och arbete med sig själv är det möjligt att återigen minska sin traumazon och göra tidigare traumatiska upplevelser till antingen utmaningar eller trygghet.

Samhället, självbilden och verkligheten


Alla de tre zonerna existerar även på flera olika nivåer – här följer ett exempel med tre olika nivåer och upplevelsen av Japansk repkonst.

På toppen finns samhällsnivån som reflekterar vad vi som individer vet om japansk repkonst utifrån vad samhället har lärt oss. Den bygger på existerande normer och ligger ofta till grunden för vårt instinktiva svar där vi saknar konkret erfarenhet. På samhällsnivån ses ofta japansk repkonst som något spännande och utvecklande.

I mitten finns självbildsnivån som bygger på de tidigare erfarenheter och fördomar vi personligen bär med oss in i upplevelsen. På självbildsnivån kan vissa individer se japansk repkonst som något läskigt eftersom det kan påminna om en tidigare traumatisk upplevelse. Självbildsnivån är dock alltid en förutsägelse, en gissning, om hur något kommer vara.

Slutligen i botten finns verklighetsnivån som bygger på hur det känns här och nu. När du som individ är aktivt delaktig i upplevelsen. Med exemplet japansk repkonst så kanske upplevelsen är sådan att det känns jätte tryggt (vilket är min empiriska erfarenhet av nära hundratalet kurser och tusentalet deltagare).

Det är viktigt att känna till att alla dessa nivåer existerar och påverkar oss dagligen. Både på ont och gott. Att ha en uppfattning baserat på en samhällsnivå är smidigt och hjälper oss att skapa gemenskap med andra. En uppfattning baserat på en självbildsnivån gör att vi lär oss av tidigare både positiva och negativa erfarenheter. Men det är faktiskt bara den närvarande upplevelsen på verklighetsnivån som faktiskt återspeglar vad vi tycker om något. En nyttig fråga att ställa till sig själv: hjälps eller begränsas jag av dessa samhällsnormer och självbilder, eller vill jag prova för att verkligen veta?

Alla dessa kurser

Målet med en kurs är såklart delvis att lära ut en specifik kunskap men det handlar lika mycket att skapa det magiska rummet där alla deltagare kan göra sin resa i de olika zonerna. Resvägen är unik för varje persons eftersom den styrs av ens behov och dessa skiljer sig alltid  i deltagargruppen och förändras under kursens gång. Resmålet är ofta den specifika kunskapen men egentligen är det viktigaste att din vilja får styra vägen. Nedan följer några exempel på olika typpersoner och deras resvägar.


Person A är troligtvis den vanligaste kursdeltagaren som vill gå utanför sin trygghetszon och uppleva något som ger inspiration till självutveckling.

Person B är nästan alltid i den intressanta men slitsamma utvecklingszonen vill gå tillbaka till den vilsamma trygghetszonen som kursens magiska rum erbjuder.

Person 1 vill använda kursens utökade trygghetszonen för att prova på något som vanligtvis ligger långt ute i utvecklingszonen och kanske till och med på gränsen till traumazonen men upptäcker ofta att trygghetszonen har växt.

Person 2 är troligtvis den ovanligaste kursdeltagaren som vill söka sin traumazon för att utmana gamla traumatiska upplevelser. Generellt sett är inte en kurs en form av terapi även om den kan ha terapeutiska effekter.

Målet med mina kurser är att ständigt öka trygghetszonen genom att uppmana deltagare att sätta sina egna gränser, ge tydlig återkoppling på upplevelser, ifrågasätta det som sker och alltid delta på sina egna villkor. Mycket vila, mat och långsamhet hjälper till att känna in hur det känns precis här och nu. Det finns kurser som bygger på motstaten där begränsad sömn och mat i kombination med högt tempo och en nästan obligatorisk agenda anses hjälpa deltagarna till självutveckling. Anledningen att minska trygghetszonen och öka utvecklingszonen är att kursen ska upplevas som mera utvecklande. Det kan vara rätt för vissa och jobbiga upplevelser kan ge stora insikter men det är inte så jag valt att jobba.

En vanlig feedback från mina kursdeltagare är förvåning att alla övningar känns så trygga och den överväldigande känslan av frihet som växer ur det. Just där ligger magin i ett magiskt rum.

Video: Studie i sårbarhet

Videon ‘Studie i sårbarhet’ är ett experiment i att förmedla den tillit som delas inom den japanska repkonsten. Sårbarheten ligger både i det fysiska hur kroppen utmanas och i det mentala överlämnandet av makten. Hur den bundne lägger sin tillit in bindarens rep och hur bindaren sedan förvaltar den. Samtidigt delar paret en sårbarhet genom åtrån till sadomasochism och maktförskjutning. Där ligger essensen i kinbaku.

Filmen är inspelad av Molly och Andy i Stockholm 2016.

Varning för att videon kan upplevas som våldsam och smärtfylld.


I listan av vanliga frågor från nybörjarkurserna så är boktips alltid återkommande så här kommer några av mina favoriter. Det finns även en uppsjö böcker på temat upphängningar men min erfarenhet är att bindare som lär sig upphängningar via böcker och internet ofta blir ganska farliga. Lära sig grunderna i böcker är toppen men sen är det bättre med kurser.


Seductive Art of Japanese Bondage

Skriven av den japansk-amerikanska BDSM-utbildaren Midori som har en djup insyn i japansk kultur. I boken beskriver hon två personers upplevelse av kinbaku och blandar detta med grundläggande bindteknik. Den passar utmärkt för dig som är ny och vill närma dig kinbaku med en partner genom utforskande på egen hand. Pris ca: 250kr



The Beauty of Kinbaku

Är boken för dig som är intresserad av historien bakom japansk repkonst. Den djupdyker in i de olika personerna som under de senaste femtio åren har format kinbaku till vad det är idag. Det är värt att vara medveten om att boken är skriven ur ett väldigt japanskt perspektiv och fokuserar enbart på den utveckling som har skett i Japan. Så många aspekter av kinbaku och dess samspel med andra moderna praktiker som dans, tantra och konst saknas helt eftersom har i första hand skett i Europa och USA. Boken är ändå fantastiskt som ett historiskt verk. Pris ca: 350kr



Bondage for Sex Volume 1

Den sista boken är för dig som vill utforska maktlöshet i sängkammaren. Den innehåller en uppsjö av förslag hur du binder din partner, antingen till eller i sängen. En del bindningar är traditionella japanska mönster och andra är helt enkelt praktiska för sitt syfte. Pris ca: 200kr

Video: En känsla för rep

En känsla för rep är en introduktions och inspirationsfilm till känslan som förmedlas genom rep i den japanska repkonsten kinbaku. Tanken med filmen är att ge nybörjare och nyfikna en föraning om hur ett möte i repens värld kan se ut.

Filmen är inspelad av Molly och Andy i Stockholm 2016. Tack till Juli och Inga för medverkan.